mmyes
Alex följde med upp till filipstad i tron om att det skulle bli en helg med jacuzzibad och party. Istället blev det en helg där han fick åka till flickvännens morföräldrar som tvingar i honom massa saker att äta. Han var även tvungen att gå sex km runt i lilla samhället hällefors, i mörkret och kylan för att hälsa på amandas och mammas vänner åsa och dottern emma. Men det var mysigt!
Jag skulle vilja uppmärksamma endel grejer i vår relation. Bra grejer såklart. Jag har alltid så otroligt roligt med min pojkvän. Visst, vi kan också vara sådär äckligt söta och kalla varandra för gulliga smeknamn och titta varandra i ögonen. Men minst lika ofta kallar vi varandra för jävla apa och brottar ner varandra. Och jag menar inte brottar ner varandra sådär lite roligt kärleksfullt så att någon tillslut får ett fast grepp om den andra för att sedan pussa ihjäl varandra. Nej. Detta är blodigt allvar. Och när någon får övertaget (för det mesta alex..... alltid alex) så är det bara att börja kittlas eftersom båda är extremt kittliga. (Alex är nog mer kittlig men han är ju så förbannat stark så att man inte hinner kittlas så mycket..). Och detta är också halvlekigt/halvseriöst! Oj vad jag skrattar men oj vad jag blir arg också. Jag håller ju på att dö för att jag kiknar av skratt för i helvette, fattar han inte det? Och så håller vi på till ingen orkar längre och jag är lite småtjurig. Men jag är även världens lyckligaste.
Vi pratar även om allt. Mig, dig, förflutet, framtiden, rymden, böcker, musik, hur man dödar kvalster, politik.
Jag uppskattar starkt att vi kan diskutera på riktigt om saker.
jag är trött. Och det ända jag försöker säga att han faktiskt inte bara är min pojkvän. Han är en av mina bästa vänner på riktigt. Och det är första gången som jag verkligen verkligen är mig själv i en sån här relation. ingenting är tillgjort, ingenting är jobbigt, jag har mitt, han har sitt och vi har framför allt varandra.
Jag snöar in på tankar igen. Av tidigare erfarenheter vet jag att jag klarar mig hur bra som helst själv. Inte utan vänner, inte utanfamilj, utan jag menar utan att vara tillsammans med någon. utan den närheten. Ärligt talat så har jag varit duktig på att gömma min personlighet när man måste anpassa sig efter andra och under de perioderna har jag inte kännt igen mig själv. Ser jag tillbaka fattar jag fortfarande inte hur jag kunde bete mig så annorlunda från vad jag alltid har gjort och gör idag. Och grejen är den att jag vet att jag hade klarat mig utan alex. Låter det konstigt? Efter hur mycket bra jag skrivit om honom och hyllat honom. Men så är det. Jag hade ju klarat mig. Klarat mig... klarat mig. vem fan vill bara klara sig? Alla kan klara sig genom sånt, en del förstår det bara inte. Men jag kan säga såhär. Jag vill inte klara mig utan alex. Jag vill av hela mitt hjärta att han inte ska gå ifrån mig, jag vill ha honom hos mig.
Tur att ingen kommer orka läsa det här inlägget för jag fattar inte riktigt vad jag skriver själv. Brainstorm i bloggen helt enkelt. haha. klockan är nu alldeles för mycket. Godnatt
