autumncold

Sitter i fönstret med laptopen och tittar ut över sjön. Har hällt upp ett glas vin alldeles för mig själv. Det regnar och allt känns liksom lite mellankoliskt. Grannens småpojkar rasmus och ludde har satt på sig regnkläder och leker hinderbana. De hoppar över krusbärsbuskarna som avgränsar deras tomt från vår tomt för att sedan hoppa tillbaka och springa mot de rangliga gungorna för att slänga sig med huvudet före över dem. Vad enkelt allting var när man var barn. Precis så som pojkarna håller på gjorde jag och Emma under somrarna i hällefors. Vi hade inget konkret att bekymra oss över, förutom att vi kanske ville vara ute längre än vi fick. Man saknade inte heller någon eftersom alla man behövde fanns i närheten. Inte som nu, när saknaden successivt bygger på klumpen i magen som tynger ner en. Ludde ramlar över gungorna. Han ställer sig upp, springer till starten på hinderbanan och börjar om på nytt. Han skrattar.