autumncold

Jag hatar den här sjukdomen! jag vill bli frisk nu på en gång. jag är rastlös, kan inte sova, uttråkad, jag har ont i kroppen, jag saknar redan att umgås med mina vänner. Det är tur att telefonen är uppfunnen. JAG VILL BLI FUCKING FRISK.

nejnejnej, jag börjar bli sjuk igen! ont i huvudet, lätt feber, illamående... men det är väl vardag för mig nu för tiden. Det är bara att proppa i kroppen ipren och massor med vitamintabletter och kosttillskott. Imorgon har jag bara miljökunskap från 9 till elva ungefär, sen är jag free! Ingen matte och ingen astronomi denna fredag. Och jag VÄGRAR att bli sjuk till imorgon för jag har redan förbetalat en hundring för utgång. sådetså. Imorgon ska jag svänga mina lurviga och på lördag antar jag att jag kommer att bli sjuk. Tror att min helg kommer se ut ungefär så.  

Just ja. i veckan ska jag gå till en ryggknäckare så att min dumma fejkiscias i vänsterbenet kan försvinna. Jag hatar verkligen att ha problem med ryggen. Jag har ju haft ont ända sedan i juni men nu klarar jag inte längre. jag klarar helt enkelt inte av att stå på dansgolvet och bara markera rörelserna eftersom jag inte kan dansa fullt ut då det gör ont. hathathat. Men nu ska det bli ändring på det. Kiropraktorn, here I come.

Funderar förresten på att göra en blogg med tanke på mitt och olivias projektarbete? Det går verkligen framåt just nu och känns hur roligt som helst! Vi har precis fått ett "ja" från Dem Collective, de vill jättegärna sammarbeta med oss! Vi ska alltså få låna ekokläder till vår fotografering och modevisning samt intervjua dem och ha som underlag för vår informationsguide om hur eko-klädbrachen fungerar och hur man kan påverka mot en hållbar utveckling genom att konsumera mindre och bättre. Vi har även fått svar från andra företag som verkar intresserade av att haka på. Det känns lite som en dröm.

På tal om drömmar. Nu ska jag sova. Puss

Det är så grymt härligt att strunta i alla måsten ibland och bara vara med bästa kompisarna och göra ingenting. Snacka strunt, framtid, skratta och prata minnen. Jag borde tänka på att bli bättre på sånt. För det betyder så oerhört mycket. Det finns perioder då jag inte ser flera av på veckor. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att våra vägar inte korsas lika mycket som de gjorde förut. Ni betyder i alla fall minst lika mycket för mig nu som ni alltid gjort. Men det vet ni.
Och jag glömmer inte er jag träffar mer ofta. Jag är lyckligt lottad som har er alltid nära till hands och jag vill att ni ska veta att jag aldrig tar er för givet. Och detta säger jag till er allihopa.

En liten kärleksförklaring till er, kära vänner, för att jag älskar er så mycket.

Har funderat så grymt mycket på hur jag vill göra efter gymnasiet. Vad jag vet är att jag vill resa/jobba utomlands eller i Sverige/studera någon engelskakurs i England, USA eller Australien, innan det är dags att gå tillbaka till plugget på riktigt. Jag kanske borde bosätta i holland ett tag och lära mig språket ännu bättre eftersom större delen av min släkt bor där? (Jag vet vad ni tänker nu..) Jag vet i alla fall att jag vill ta ett eller kanske två sabbatsår. Om jag inte får för mig att plugga flerårigt utomlands står det mellan att plugga i Lund, Stockholm eller här i Göteborg. Lund lockar mest i denna stund.

Men vad fan ska man plugga? Jag beställde hem kataloger och har läst igenom allihopa denna kväll. Vad jag har kommit fram till är att jag inte vill bli nåt. Allt verkar så himla tråkigt. Vill jag verkligen ha ett nio till fem-jobb? DET KÄNNS INTE SÅ AMANDIGT! Det  Och till kontorsjobb vill jag egentligen säga "FUCK NO" till. Kan jag inte få bli världens bästa dansare istället och bara dansa och resa?

Först vill jag som sagt leva galet nåt år. Sen kanske det är dags att mogna till. Jag har i alla fall tittat lite extra på sjukgymnastutbildningen som är väldigt specifik... Där vet jag i alla fall att jag får jobba med människor. Och så har jag tittat på juridik eller ekonomiyadayada.

Jag hade en poäng med hela inlägget när jag började skriva men jag har glömt den nu...
MIN STÖRSTA POÄNG ÄR DOCK ATT JAG HAR INSETT ATT JAG INTE VILL BLI NÅT. Så varför har jag lagt ner så mycket tid och stress på betygen? De kanske är bra att ha när jag inte lyckas som världens bästa dansare...

Har suttit i minst en kvart och letat på internet efter svaret på en astronomifråga på läxan. Jag gav tillslut upp eftersom jag inte hittade nåt och gick ifrån datorn. Så fort jag ställde mig upp klickade det till i min hjärna och jag kom själv på svaret. Nu när jag tänker på det fattar jag verkligen hur bekväm man blir med de moderna tekniska faciliteterna. Man måste bara inse att man inte får sluta med sin egen hjärngymnastik. Men det är väl så här det är att leva på 2000-talet.

Astronomi är i alla fall grymt intressant.

Jag är så jävlajävla äcklad just nu. Kom precis hem från Axel och har fixat astronomin tillsammans med honom och ester. Det var trevligt. På vägen hem sitter jag på spårvagnen ganska själv i vagnen och pratar i mobilen när två killar kliver på spårvagnen och riktar in sig på min 4-plats och sätter sig mitt emot mig. En sån där trång plats där det egentligen bara får plats tre personer varav jag sitter mest "inklämd". Killen som sitter längst ut tittar på mig och viskar något till sin kompis. Killen har ingen som helst hänsyn till andras personal space utan breder ut sig så gott det går, klämmer i princip in sitt knän mellan mina lår och sätter upp benet så att man inte kan ta sig ut. När jag ändrar position för att inte behöva sitta med hans ben mellan mina lår flinar han åt mig och tiitar sådär äckligt som man aldrig vill att någon ska titta på en. SHIT vad nervös jag blev helt plötsligt. Pratar vidare i telefonen om dagen som ingenting men äcklas som sjutton av killens beteende. Fortfarande granskar han mig, äckelflinar åt mig, viskar till sin kompis, pekar och forsöker allmänt vara för nära med sina ben, och händerna lägger han konstigt nära mina ben. När det är dags för mig att kliva av vagnen vägrar han ta ner sina ben som blockerar sätet för att ta mig ur måste jag halvt knuffa ner hans ben och halvt hoppa över. Hela tiden känner jag hans blick i ryggen, eller kanske längre ner än ryggen, och hör att han säger någonting och skrattar med sin kompis.

Väl utanför spårvagnen blir jag så jävla frustrerad. HUR FAN KAN FOLK TRO ATT DE KAN BETE SIG HUR SOM HELST MOT ANDRA? VARFÖR SMOCKADE JAG INTE TILL HONOM? JÄVLA ÄCKELKRYP!